Miljöskatten ger fel signaler
Ur Sydsvenskan, 1997-01-16, sid 2

Sverige har, jämfört med andra länder, unika fördelar när det gäller att utveckla förnyelsebara energibärare. Vi har bl a stor biobränslepotential och ett stort fjärrvärmenät. Att miljöskatten tolkas som en inkomstkälla till staten ger emellertid felaktiga signaler, skriver Kent Lundgren vid Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds Universitet.

Energin kan i högre grad komma från förnyelsebara energibärare, speciellt i Sverige.

Det är EU:s långsiktiga mål att stabilisera koldioxidutsläppen vid 1990 års nivå till år 2000. Detta för att motverka hotet med en ökad växthuseffekt. Den internationella panelen för klimatfrågor, IPCC (The Intergovernmental Panel on Climate Change), har bl a kommit fram till att av de gaser som ger upphov till en ökad växthuseffekt så svarar koldioxid från förbränning av fossila bränslen för över hälften. För att stabilisera nivån för långlivade gaser såsom koldioxid som resulterar från mänsklig verksamhet krävs att utsläppen minskar med 50 till 60 %. Detta kan åstadkommas på tre sätt: genom att effektivisera energianvändningen, mer kärnkraft och/eller ökad andel förnyelsebara energibärare.

Att effektivisera energianvändningen har varit en viktig punkt på dagordningen sen oljekriserna på 1970-talet. Kärnkraften ska inte byggas ut i Sverige, utan avvecklas. Den åtgärd som denna artikel fokuserar på är möjligheten att öka andelen förnyelsebara energibärare.

Program som ALTENER har satts i sjön för att utveckla användandet av förnyelsebara energibärare inom EU och öka handeln med produkter, utrustning och tjänster inom området. Programmets mål till år 2005 är att minska utsläppen av koldioxid inom EU länderna med 180 miljoner ton (i Sverige släpps ungefär 60 miljoner ton koldioxid ut per år) genom följande tre delmål:

fördubbla användandet av förnyelsebara energibärare, från 4 % av det totala användandet av energibärare år 1991 till en andel på 8 % år 2005, tredubbla produktionen av el från förnyelsebara energibärare, säkerställa att marknadsandelen för biobränslen till fordon blir 5 %.

Sverige har enligt Björn Karlsson, professor i Energisystem i Linköping, tre unika fördelar jämfört med andra länder att kunna öka andelen förnyelsebara energibärare: stor biobränslepotential, stort fjärrvärmenät och ett samtidigt el och värmebehov.

En fjärde fördel skulle kunna tilläggas och den är en växande medvetenhet att icke förnyelsebara resurser är just icke förnyelsebara. Många ser inte längre "bara" till de molekylsopor (koldioxid, svavelföreningar, kväveföreningar etc) som blir resultatet av energianvändningen. En idé om ett förebyggande miljötänkande har börjat etableras. Denna ifrågasätter om det ur moralisk, hållbarhets och miljömässig synpunkt är rätt att använda jungfruliga icke förnyelsebara råvaror.

Den enda förnyelsebara energin är den energi som kontinuerligt kommer från solen. Denna energibärare kan användas direkt genom att värma vatten (solvärme), producera el i solceller eller indirekt i form av produkter från jord och skogsbruk, såsom skogsbränsle, energiskog och etanol, samt utnyttjandet av vind och nederbörd i vind- och vattenkraftsverk.

Ökningen av andelen förnyelsebara energibärare av den totala energianvändningen av energibärare kan ske på två sätt: antingen genom att minska den totala användningen av kärnkraft och fossila energibärare, eller genom att öka användningen av förnyelsebara energibärare (med ett bibehållande av den total efterfrågan på energi).

I världen är andelen förnyelsebara energibärare av den totala användningen av energibärare 17 %, inom EU enligt ovan ungefär 4 % och i Sverige mellan 27 och 33 %.

Andelen förnyelsebara energibärare för produktion av elenergi har i Sverige minskat mellan år 1973 och 1993 från 77 % till 53 %. Fortfarande på en hög nivå, men trenden går åt fel håll.

Den förnyelsebara energibärare som har störst potential att utvecklas ytterligare är bioenergi. Idag används 2 TWh av de ungefär 80 TWh bioenergi som används totalt per år till elframställning. Elproduktionen med bioenergi som bränsle kan öka med befintliga kraftvärmeverk eftersom dagens går på halvfart. Nya kraftvärmeverk skulle ytterligare kunna utnyttja dagens, och morgondagens, fjärrvärmenät för samtidig el och värmeproduktion.

I en SOU från 1992, "Biobränslen för framtiden", antas att potentialen för bioenergi kommer att vara mellan 173 och 209 TWh år 2000, och ännu mer efter år 2010. Utredningen har tagit hänsyn till vissa miljömässiga och tekniska restriktioner. Biomassa tar större plats per energienhet jämfört med fossila bränslen, men endast mellan 4 och 6 %, av biomassans energivärde åtgår för flisning och transport av biomassan fram till kraftvärmeverket.

Många energiföretag utnyttjar biobränsle i allt högre utsträckning. Ny teknik och god tillgång på trädbränsle gör att det går att få god lönsamhet inom de kommunbaserade energiföretagen. Idag kostar el från kraftvärmeverk, inklusive avskrivningskostnad, lika mycket som den el köps på marknaden, runt 30 öre per kWh.

För att öka andelen förnyelsebara energibärare krävs bl a att miljöskatterna/ miljöavgifterna förändras. Miljöskatter bör missgynna användandet av icke förnyelsebara resurser/energibärare och utsläpp av stabila ämnen. Avseende koldioxidskatten så bör även industri (ej elintensiv industri) och elproduktion innefattas i systemet. Utsläpp av koldioxid vid elproduktion och användning av fossila bränslen inom industrin bidrar lika mycket som utsläpp vid värmeproduktion till växthuseffekten. Denna miljöskatt kan utformas så att den går tillbaka till de aktörer som ger oss energi utan utsläpp av koldioxid. På så sätt blir det svårare att tolka miljöskatten som en inkomstkälla till staten. Det blir lättare att tolka den som en miljöavgift, som minskar i takt med att problemen minskar.

Kent Lundgren
Internationella Institutet för Industriell Miljöekonomi i Lund